Ibland finner jag mig själv i tankar om hur livet vore om man levde helt annorlunda.

Om man levde totalt utanför ramarna, i en värld långt bortom denna.

En värld bortom verkligheten, men ändå nära, ändå riktig i någon mening.

Nu har TV11 börjat visa Sons of Anarchy igen.

Jag har redan sett alla avsnitt men ändå fachineras jag gång på gång,

trots att jag vet vad som kommer hända, trots att jag vet att det inte är på riktigt.

Är det märkligt att man ibland undrar hur det vore att leva så?

Det jag egentligen mest förvånas över är hur jag som kvinna,

kan känna mig upphetsad av tanken att leva med ständig fara,

med män vars liv handlar om vapen och makt. Är det inte konstigt?

Men ändå, ändå glamoröst.

Inte som Hollywood men glamoröst på det viset att de lever precis som de vill, utan hämningar, med konstant spänning och total lojalitet.

Det är en kittlande tanke hur det vore att leva så där farligt, samtidigt som jag aldrig för mitt liv hade velat leva som en kvinna vars plats alltid stod under mannen.

Men jag undrar vad det är som får oss att söka efter det där spänningen, att söka lyckan i det farliga.

Jag antar att vi aldrig riktigt nöjer oss.

Är det bra?

Kanske, kanske kan man genom att aldrig nöja sig alltid få lite mer, eller kommer man bara sluta som missnöjd var gång?

Hur som helst är Sons of Anarchy precis en sådan serie som får en att fly verkligheten ett tag,

fachineras av spänningen men ändå aldrig behöva vara riktigt rädd. 

För visst är det skönt att leva sig in på riktigt,

att bara få bli förvånd, upphetsad av spänning och förundrad så djupt som jag faktiskt tycker att man blir av att se SOA.

Aldrig har en tv-serie trollbundet mig som denna.

Jag hoppas på många fler säsonger, fler kittlande avsnitt och ännu mer spänningen så att jag ibland kan få föras bort från vardagen och exalteras över den ibland glamorösa och ständigt maktdrivande mcvärlden.

Slänger upp lite gamla bilder med :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hugger i sten och jag tror att jag sakta börjar se en kontur.   Jag är ingen stressig människa. Ingen jäktig person. Jag tar det mesta med ro, är lugn och känner mina fötter mot jorden. Men ibland kan jag känna av den där känslan. Det ...

Oj vilken härlig lördag detta är. Den börjar med sovmorgon och en nyttig brunch på det bestående av havrepannkakor med jordgubbar och jordnötssmör :) Sen städning, lite solande i trädgården och en löprunda i det härliga vädret. Dessutom har jag...

Liten och oskuldsfull och älskas av så många.   Det är väl så det är. En så liten människa ryms i en så stor famn av kärlek. Det är aldrig långt till ett leende. Aldrig svårt att skratta. Tänk att en så liten person kan få så många av oss v...

I hear the train a comin'It's rolling round the bendAnd I ain't seen the sunshine since I don't know when,I'm stuck in Folsom prison, and time keeps draggin' onBut that train keeps a rollin' on down to San Antone..When I was just a baby my mama told ...

Ur högtalarna strömmar Lars Winnerbäck sånger. Han sjunger om vårens varma vindar. Han sjunger om självuppfyllande, om att göra det omöjliga möjligt. Jag sitter på ett mörkt kontor, med raggsocker och en kopp te som för länge sedan svalnat och ...